Saker man skäms över
Jag har under en längre tid misstänkt att jag har någon slags defekt. Det verkar osannolikt att det skulle vara på det viset men jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag har märkt att jag känner en viss olust inför att panta burkar. Det började i alla fall som en olust, nu kan det snarast liknas vid en fobi. Jag känner mig som en uteliggare när jag går ner till närmsta butik som har burkknycklare. Alla stirrar på den stackars hemlöse som måste leta burkar och sälja för 50 öre. Att jag vissa andra dagar går omkring och VERKLIGEN ser ut som en uteliggare, stirrandes med håglös tom blick, desperat letande efter något ätbart, det stör mig mindre. Det är de där djävla burkarna. Vi har alla våra fobier. Vissa är rädda för bananskal, jag är rädd för burkknycklare.
Eftersom det inte duger att låta lägenheten förvandlas till ett burkhav, en plats dit tomburkar vallfärdar för att dö, så var jag tvungen att komma på en ”work around”. Jag satte på mig foliehatten och började tänka ut en plan. Planen är genial i sin enkelhet. Dock är den förenad med vissa risker eftersom dess utförande troligtvis tvingar mig att bryta mot ca 6 av bostadsrättsföreningens (minst) 10 heliga budord. I och med att jag redan bryter mot ”förbudet” att röka på balkongen (Mitt hus måste ha Sveriges största andel av allergiker och folk med sjukdomen KOL) så är mitt anseende i stor fara.
Med två kassar beger jag mig strax före lunch (då jag anar att trafiken är som lägst) mot föreningens soprum. Jag kan känna hur en viss oro sprider sig i huset och stämningen är tät. Saurons övervakande öga vaknar ur sin slummer. Här gäller det att vara snabb innan återvinningsgudarna upptäcker vad som håller på att hända. Med en nonchalant rörelse skickar jag in tomburkarna i soprummet. Del ett av planen är avverkad.
Min teori är att tomburkar är hårdvaluta i en snål, lågskattekommun likt den jag bor i. För att se om detta stämmer och min plan är bra så måste jag göra en uppföljning för att studera utfallet. Alltså beger jag mig till centrum för en välförtjänt lunch. Ca 40 minuter senare så styr jag mot soprummet. Öppnar och noterar, inte utan tillfredställelse, att min plan fungerat till 100%. Burkarna är borta. En okänd välgörare, troligtvis någon boende i min port, har återställt ordningen och avlägsnat burkarna. Ett-noll till mig.
Jag känner att vi kommer ha ett långt och fruktsamt förhållande, min okände välgörare och jag.
mars 20, 2008 at 9:59 f m
Det är iaf alltid något att du skäms!
april 15, 2008 at 5:11 e m
Det finns en förklaring till att vissa människor har svårt att skilja sig från saker. De ser sakerna som en del av sig själva och för en normal person så skulle samma separationsångest vara som att skilja sig från sin tumme eller liknande.
Detta separations problem bottnar i den anala perioden i spädbarns ålder som alla passerar men som vissa fastnar i. Idag finns det både psykoterapi hjälp och mediciner mot detta. Den senaste medicinen som framtagits mot detta är ett stolpiller som lugnar ner personen när symptomen är som värst. Pillret verkar bara i 12 timmar men kan då hjälpa personen att uträtta normala ärenden som att skilja sig från sina burkar eller dammråttor.
Det finns en klinik i Österrike som hjälper folk att komma på fötter riktigt snabbt. De använder något liknande stolpiller med kombinationen högtrycks vatten.
Vill du att jag ska boka tid åt dig?
april 18, 2008 at 10:04 f m
Låter som att du har stor erfarenhet av den anala fasen. Säg mig, vad är det du har så svårt att skilja dig ifrån?