Mormor

Det här skrev jag om min Mormor några dagar innan hon gick bort. Jag publicerade aldrig. Nu gör jag det.

 

Min mormor ligger på sjukhuset. Igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen det är. Det var länge sen jag räknade bort henne första gången, fast ändå inte. Nu men inte nu. Hon har haft fler liv än en katt. Kroppen gav vika först. Sen ögonen. Cancer, KOL, skolios, Blindhet, allt skit man kan komma på. Ju äldre hon blev desto argare blev hon, ytligt sett. Den elakaste gamla kärring man kan tänka sig, ytligt sett. Jag vet inte hur många gånger jag varit med när hon pratat med folk i olika sammanhang och låtit som en vresig surkärring. Fast det inte var det hon menade. Hon var aldrig arg. Eller, jo kanske, på sig själv, för att hon blev gammal, för att kroppen inte höll, för att folk tror att en äldre människa är mindre vetande. Jag undrar om folk förstod självironin och humorn. Jag undrar om dom fattade att hon är mycket mer intelligent än vad de är. Jag tror inte det. Kanske det gjorde henne extra arg? Att folk bara såg en gammal människa.

När hon blev skrynklig i ansiktet så började jag kalla henne för Skruttis. Det gillade hon inte. Hej Skruttis, sa jag. Nej Usch, sa hon. För mig är hon ett litet skrutt och det är det mest kärleksfulla jag kan tänka mig. Det säger väl antagligen mer om mig och min oförmåga att uttrycka kärlek än vad det säger om henne. Å andra sidan så brukade hon redan innan hon sa hej till mig konstatera att jag är mager OCH fråga om inte min lillebror är med. ”Gud vad mager du är, är inte Ted med?” Efter att ha hälsat så några gånger får man stå ut med att bli kallad Skruttis oavsett om man gillar det eller inte.

Nu ligger hon alltså på sjukhus igen. Jag är rädd för att det är skillnad den här gången. Under alla dessa oräkneliga timmar som jag suttit med henne på sjukhuset förut så har jag varit hennes sällskap. Lyssnat på hennes historier och knivskarpa minnesbilder. Hört om hennes liv och pratat med henne om vad vi upplevt tillsammans och vi har skrattat ihop. Den här gången var det annorlunda. Jag kommer inte ihåg nånting, sa hon. Det kommer tillbaka, sa jag, det är bara för att du har en infektion i kroppen och att du är trött just nu, sa jag sen. Tror du det, sa hon då. Jag vet det, sa jag, du behöver bara vila lite så kommer det tillbaka. Det verkade lugna henne. Hon litar på mig.

Sen började hon fråga mig saker. Vad gör jag nuförtiden? Var bor jag? Var är hon, hur kom hon dit? Var bor min mamma? Vad gör min mamma nuförtiden? Nyfikna frågor. Samma frågor. Om och om igen. Och igen. Och igen. Varje fråga besvarade jag omsorgsfullt och som det vore första gången jag hörde den. Vad annat finns att göra?
Inombords är jag fullständigt förkrossad.

Noll-Ett

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized